Theglimmergamer

Kvinnan och Dom Besynnerliga Majrovorna

I ett kungarike långt långt borta där granar reste sig upp till molnen fanns det en kvinnlig bonde. Kvinnan, vars namn var Emma, bodde på en bondgård som var full av kor, hästar, grisar, och andra sorters djur. Det fanns till och med en damm mitt utanför stallet där graciösa svanar simmade omkring och njöt av det varma vattnet. 

 

På den här tiden när den här sagan utspelar sig tyckte man att det var mannens jobb att sköta om bondgårdarna och det hade även Emmas make också tyckt. Men en dag knackade Digerdöden på Emmas och hennes makes dör, vilket hade gjort att hennes make hade dött en vecka efter att den gräsliga sjukdomen hade nått deras stuga. Detta hade lett till att Emma fick sköta om bondgården helt ensam. Utan en piga och utan en make som kunde hjälpa henne med att mjölka korna, mata grisarna, och slå rågen.

 

En vanlig dag för skulle kunna ha sett ut såhär, hon vaknade tidigt på morgonen, gick ut i köket och åt en en brödlimpa som hon hade doppat i risgrynsgröt eller kalvmjölk, sedan gick ut till utedasset för att uträtta sina naturliga behov,  och därefter satte hon igång med sitt hårda arbeta. När Emma väl hade satt igång sitt arbete så fanns det inget som kunde hindra henne från att fortsätta med det tills hon hade avslutat det. Vissa dagar kunde det var över femtio grader varmt utomhus och vissa dagar, som under vintrarna,  kunde det vara fyrtiosex minusgrader kallt.För att hindra sig själv från att svettas ihjäl av dom brännheta sommardagarna brukade Emma arbeta utan något på överkroppen under dom dagar. Hon struntade i att alla fisförnäma damer som gick förbi henne pekade på henne och ropade: “VILKET SKANDALÖST UPPFÖRANDE, DEN DÄR KVINNAN BORDE VERKLIGEN SKÄMMAS SOM INTE GÅR KLÄDD MED NÅGONTING PÅ ÖVERKROPPEN!” Under vintrarna när det var fyrtiosex minusgrader ute så gick Emma iklädd i en egen pälsklänning som hon hade uppfunnit helt själv och den skyddade henne från den dödliga kylan. Det fanns inget väder som skulle hindra henne från att utföra sitt arbete, det hade Emma bestämt sig för.

 

Apropå fisförnäma damer så kan man inte säga att Emma var särskilt populär bland aristokraterna som bodde runt omkring kungariket och med andra ord skulle man kunna säga att Emma var hatade av allt fisförnämt folk. Varje dag brukade fyra stycken hovdamer som arbetade för landets kung och drottning ställa sig utanför Emmas bondgård. Så fort Emma hade fått syn på dom så vände dom sig, drog upp sina tjocka sidenklänningar, och visade rumpan för henne samtidigt som dom ropade vidriga förolämpningar åt henne.

 

"Förbannade bondlurk, om jag hade varit i dina skor skulle jag ha bett bödeln att ta livet av mig friviligt, folk som är så fula och smutsiga som dig förtjänar ingen plats i den här samhället!” brukade den ena ropa.

 

“Dom förtjänar inte att leva över huvudtaget! Du, din skabbiga lilla smutsfläck, det är bara rätt åt dig att din make dog i Digerdöden! Inga med smutsigt blod förtjänar en plats i det här samhället, det vill säga bondtölpar som du och din groteska, döda make!, brukade den andra hovdamen ropa.

 

“Till och med min katt tycker att hela du är motbjudande styggelse! Akta dig du så att jag inte tar med den hit och låter den riva ut ögonen på dig! Jag svär vid Guds blod att om du någonsin sätter din fot inne i staden så kommer jag be min make, som är bödeln själv, att hänga dig uppe på galgbacken!", sa den fjärde hovdamen.

 

“Flickor, vi borde döda den här smutsfläckar nu på direkten och göra upp en lusteld av hennes hus! Den här smutsiga getabocken skulle passa bra lågornas sken eftersom att bondlurkar endast hör hemma bland lågornas sken, I HELVETET!”, brukade den fjärde hovdamen säga samtidgt som hon försökte pricka Emma med sin spottloska.

 

“HÅLL TYST ERA FISFÖRNÄMA APOR!!!” brukade Emma ropa åt hovdamerna då och då. Hon stod inte ut med att höra hur dom ropade skällsord åt henne varje dag.

Trots att Emma varje dag fick stå ut med både trakasserier och misshandel så lät hon inte det hindra henne från att arbeta. Hon slet dag och natt, ibland kunde det hända att hon arbetade med sina majrovor fyra nätter i sträck eftersom att hon älskade sina majrovor så mycket. Majrovorna var ju trots allt hennes allra största stolthet.

 

Emma ägde så många majrovor så det gick knappt att räkna dom. Men hon åt aldrig av dom, istället lät hon dom bara växa och se fina ut.

 

En mulen vintermorgon dag när Emma som vanligt stod och sköta om sina majrovor kom en man fram till henne. Mannen var mycket gammal, han var klädd i en ovanligt bred svart tudorhatt som hängde ner ovanför ena ögat, och hans ansikte bestod av ett långt tjockt mörkbrunt skägg. Han hade en svart katt på varsin axel och hans armar var prydda med två ovanligt tjocka puffärmar. Han gjorde några glada skutt och sedan tittade han på Emma.

 

“Hejsan på dejsan, hur mår du? Får man fråga om du älskar djur, djur är väldigt bra att ha, alla djur gör gamle Othello väldigt glad, jippi, jippi, hurra, hurra!”

 

“Självklart går det mesta bra, jag jobbar dag och natt med att få min majrovor och mina andra grödor att mogna och bli fina men ack, jag känner mig väldigt, väldigt nedstämd i alla fall. Ni förstår, min bäste herre, att min stolthet ligger i mina majrovor, för mig är dom inte bara några vanliga majrovor, för mig är majrovorna min familj och varje dag och natt ber jag en bön till Gud om att mina majrovor ska bli så vackra så att människor från världen besöker mig endast för att beundra mina majrovor”.

 

Othello gjorde tre nya glädjeskutt

 

“Om majrovorna dina gör dig glad kan jag hjälpa dig så att även du blir glad, jag föddes med förmågan att ge folk precis vad dom vill ha och det ägnar jag mig åt varje dag.Med ett hopp och ett skutt, och kanske med en brakande prutt, kommer du bli så glad att att du kommer att tjuta: “Tjoppalupp!” Men ett varnande ord vill jag säga dig min fagra dam, om du inte sjunger för dina majrovor varje dag så kommer dom att förvandlas till spralliga barn, råbarkade pojkar kommer att komma strömma in från alla hörn och vrår och sjungande flickor kommer att skrämma vettet ur alla dina får, så lyd min varning för den kommer att göra dig gott, att ha många majrovor kan vara skoj men kanske inte att äga över hundra barn med som kommer i olika längder och mått”, svarade Othello.

 

Othello satte sig på huk och knackade tre gånger på marken under sig. När han ställde sig upp sade han: “Din önskan har nu blivit uppfylld, i morgon kommer dina majrovor varas dom vackraste som finns i hela detta land, nu måste jag ge mig av, farväl min fagra dam, ty jag hoppas att vi syns igen någon gång, kanske i en annan tid i ett annat land!"

 

Othello gjorde en piruett och sekunden efteråt var han spårlöst borta. Emma kliade sig i det långa raka håret. Vem var Othello egentligen, var han en människa, var han en trollkarl, eller var han kanske sagofe i förklädnad? Vem han var så verkade han älska att tala på rim och det tyckte Emma var väldigt, väldigt underhållande.

 

Hon gick genast in och lade sig i sin stuga. Hon hoppades på att hon skulle få se något alldeles fantastiskt när hon vaknade dagen därpå.

 

Emma vaknade till ljudet av en kraftig pompös röst som skrek och gormade utanför hennes fönster.

 

"Var vänliga och stig åt sidan med detsamma era obetydliga fruntimmer! Ni kvinnor gör då aldrig något annat här i världen än att förpesta livet för oss karlar!” ropade någon och därefter hörde Emma ljudet av ett högljutt piskrapp.

 

“Vid min själ, det där låter precis som hertigen av Northamptonshire!" utbrast Emma och satte sig spikrakt upp i sängen.

 

Emma fick snabbt på sig sina kläder och sedan sprang hon så fort som hon kunde ut ur huset. När hon hade kommit ut på fältet fick hon se något som fick henne att nästan tappa hakan av häpnad.

 

Ur jorden reste sig tusentals ståtliga träd och på varje träd växte det majrovor stora som huvudet på en häst. Varje majrova glimmade och glittrade som om dom var gjorda guld och träden som höll dom samman svävade en bit över marken helt av sig själva.  En massa folk hade samlats på Emmas fält, inklusive den tjocka, pompösa hertigen av Northamptonshire. Han var i full färd med att plocka majrovor från träden och varje gång en förnäm dam närmade sig trädet som han befann sig vid så rappade han till henne med sin hästpiska.

 

“Håll era smutsiga kvinnohänder borta från mina majrovor, er uppgift är inte att visa er ute bland oss manligt folk, er uppgift är att massera mäns fötter, laga mat, och att hålla era smutsiga kvinnomunnar stängda!”, fortsatte hertigen med sin vanliga rasande röst.

 

Emma, som alltid hade respekterat hertigen för sin förmögenhet men hatat honom för hans tölpaktiga uppförande, bestämde sig för att strunta i hertigen och börja plocka majrovor istället. Hon struntade i att en massa annat folk plockade åt sig av hennes majrovor eftersom att hon nu hade över tusen majrovosträd.

 

Emma var så glad så att hon grät. Den mystiska Othello hade verkligen gjort henne en stor tjänst. Han hade använt sin magi för att göra så att hennes fält av majrovor blev det största och vackraste i hela kungariket.

 

“Vid min själ!” sa Emma om igen. “Nu har jag så många majrovor så att jag knappt vet vad jag ska göra av dom!”

 

Hon skyndade sig att hämta en korg innefrån huset och sedan sprang hon ut igen för att fortsätta med att plocka majrovor. Emma plockade majrovor i flera timmar, men hon avbröts plötsligt av någon som knuffade henne åt sidan.

 

“Vik hädan ditt hiskeliga missfoster!”, sa en röst som var kall var lika kall som kungarikets allra kallaste vinterdagar.

 

Emma vände sig om och fick syn på dom fyra hovdamerna som alltid brukade trakassera henne. Alla höll dom i varsin yxa.

 

“Vad ska ni med yxorna till?”, sade Emma misstänkt.

 

“Angår dig inte, men om ni nödvändigtvis måste veta så täcker jag och flickorna hugga ner vartenda träd i din i din otroligt fula trädgård!", sa en av hovdamerna som hette Ofelia.

 

“Det ska ni låta bli med!” sa Emma argt. “Håll era yxor borta från mina träd!”

 

“Hörde ni det där flickor, bondtölpen vill att vi ska låta bli med att hugga ner hennes fula träd”, s Ofelia och log elakt. “Bondtölpen vill att vi ska lämna hennes träd ifred, men jag föreslår att vi INTE lyssnar till denna simpla bondlurk eller vad säger ni?”

 

“ÅT HELVETE MED DIG OCH DINA SÅ KALLADE VACKRA TRÄD!” ropade den andra hovdamen som hette Helena. “Kungen och drottningen tycker att ert fält är en skam för detta land och dom bad oss att förgöra det så att dom slapp att se det något mer!”

 

Utan att vänta på svar höjde hovdamerna sina yxor. Men precis när deras yxor nådde trädet flög tre trädliknande armar ut ur trädet, trädets armar formades till enorma knytnävar som började att boxa till hovdamerna en efter en. Trädets nävar var så starka att hovdamerna flög upp i himlen, dom fyra hovdamerna tjöt och skräck och kort därefter landade dom alla med huvuden först uppe på månen. Emma kunde se hur dom fyra hovdamerna flög runt och runt kring månen som dom hade varit ett par kometer som hade fastnat i en rymdstorm.

 

Emma skrattade.

 

“Skönt att bli av med dom där oförskämda, fisförnäma grisarna!”, sa trädet.

 

“Kan du prata?!” sa Emma förvånat.

 

“Det kan du skriva upp, och jag tolererar inte att folk hotar mig med sina yxor!”, sa trädet och tittade med sina stora träögon på Emma.

 

Nu kände sig Emma ännu mer glad. Dels för att hon hade otaligt många majrovorträd men också för att träden skyddade henne från skurkar som dom fyra hovdamerna.

 

Emma spenderade hela våren med att sköta sina magiska majrovsträd. Förut hade hon varit en hårt arbetande bonde men nu var hon mer än bara en hårtarbetande bonde, nu var hon en hårtarbetande bonde som världen aldrig förr hade skådat! Hon arbetade och arbetade tills det kändes som om varenda muskel i hennes kropp skulle lossna och varje natt sjöng hon sina allra vackraste vaggvisor för alla träden. Othello hade ju sagt att hon var tvungen att sjunga för majrovsträden om hon ville undvika att någon dåligt skulle hända med dom.

 

Men en kväll när Emma precis skulle börja sjunga för majrovsträden så hejdade hon sig. Hon kom nämligen inte på vilken vaggvisa hon skulle sjunga för träden. Hon hade sjungt över tusentals olika vaggvisor men nu kunde hon inte komma på några nya vaggvisor och hon var helt övertygad om att träden ville höra olika vaggvisor och inte sådana som hon redan hade sjungit för dom.

 

"Aja”, tänkte Emma för sig själv” det gör väl inget om jag låter bli med att sjunga någon vaggvisa idag, jag menar, vad är det värsta som skulle kunna hända liksom? Att träden börjar att skrika och gråta som barn, nej bevare mig väl, det skulle vara helt vansinnigt om det hände!”

 

Emma skrattade för sig själv, sedan gick hon i sin stuga för att sova.

 

När hon vaknade morgon därpå kunde hon höra ljudet av barnskratt som kom utanför hennes dörr. Hon satte sig yrvaket upp, det svartbruna håret spretade åt alla håll. 

 

"Fördömda pojklylmmlar!” sa Emma argt. “Alltid ska dom där små ligisterna envisas med att störa mig när jag ligger och sover, som om det inte räckte med att Ofelia och hennes löjliga vänner gjorde mitt liv till ett livs levande helvete!"

 

Emma rände snabbt iväg och hämtade ett hink iskallt vatten. Hon tassade bort till ytterdörren och öppnade den. 

 

“Ge er av era otäcka pojklymmlar!” vrålade Emma och hävde vattnet över den som stod utanför dörren.

 

Personen som stod utanför dörren var mycket rikigt ett barn. Men det var inte en pojke utan en elvaårig flicka som stod där utanför dörren men iskallt vatten som rann nerför hennes långa hasselnötsbruna hår. Emma blev alldeles panikslagen.

 

“Åh kära nån, å kära nån, förlåt mig flicka lilla, det var inte meningen att dränka dig!” sa Emma chockerat.

 

Den våta flickan tittade upp och log mot  Emma.

 

“Mor, mor, mooooor!” ropade flickan och hoppade upp och ner.

 

“Stackars barn, har du kommit bort från mor din?”, sa Emma och satte sig på huk framför flickan.

 

“Mor, Mor, mor!” fortsatte flickan och pekade Emma.

 

“Mor, mor, mor, mor!!!” började ett annat barn att ropa och helt plötsligt kunde Emma höra minst tusen barnröster utanför dörren som ropade: “Mor, mor, Mor!!!”

 

“Menar ni att jag är eran mor?”, sa Emma fundersamt.

 

“Ja, du är vår mor, och vi älskar dig mor!” ropade alla barnen utanför dörren.

 

“För det första så är jag inte eran mor och för det andra var kommer ni ifrån?”, sa Emma.

 

“Vi kommer från majrovorna”, svarade flickan som såg ut att vara äldst av dom tusen barnen.

 

“Du sjöng inte för rovorna, rovorna blev till oss, och nu är vi här mor!”, sa en ung pojke och kramade om Emma.

 

“Jag är ledsen barn men jag är inte er mor”, svarade Emma.

 

“Joho!” sa flickan nästan argt. “Du är vår mor och nu vill vi komma in i ditt hus mor!”  utan att vänta på svar från Emma sprang flickan in i huset. Efter henne kom alla dom andra barnen som trängdes för att få plats där inne. Några hoppade upp och ner i Emmas säng, några hade matkrig, och några lekte kurragömma under köksbordet.

 

“SLUTA, SLUTA GENAST UPP MED DOM DÄR VILDEFASORNA!”, sa Emma strängt. “Och du, unga fröken, kliver ner från min säng med detsamma!”

 

“Jag vill inte kliva ner från säng, jag vill inte, JAG VILL INTE!” ropade flickan och räckte ut tungan åt Emma.

 

Emma suckade högt. Hon önskade att hon hade lyssnat till Othellos ord och sjungit sånger för majrovorna varje dag. Om hon hade gjort det så skulle hon inte behöva dras med två tusen små vildar för resten av livet. Nu hade hon blivit mor till tvåtusen barn och det ville hon INTE vara. Men hon hade inget val, nu hade hon tvåtusen vildar boende hos sig, vare sig hon ville eller inte.

 

“Dom här ungarna kommer att bli min död!”, tänkte Emma. Sedan gick hon ut i kohagen för att mjölka korna.

Gunghästen som inte ville bli lekt med

 

År 1848, när den stora guldrushen i Kalifornien hade tänt hela landet med drömmar om ljuvliga rikedomar, var New York Citys gator fyllda av brådskande steg och hoppfulla hjärtan från invandrare från alla världens hörn. Ljudet från irländska, skotska, engelska, tyska, mexikanska, och italienska invandrare blandades med rop från gatuförsäljare och hästhovars klapprande. Skepp från alla världens hörn anlände varje dag och förde med sig familjer som längtade efter en ny start, medan nyheten om guldrikedomarna i Kalifornien väckte drömmar hos både unga och gamla.

Ute på gatorna hördes röster från några gatupojkar som samlats vid olika gathörn för att sälja tidningar till invånarna runt omkring New York.

”Har ni hört?” ropade en av gossarna med andan i halsen. ”De sägs att guldet i Kalifornien  bara väntar på att få grävas fram!”

“Kom och läs om den stora guldrushen i Kalifornien!” ropade en annan pojke samtidgt som han viftade med en dagstidning i ena handen. “För bara tre cent kan du få läsa om guldrushen i Kalifornien!"

”Min gode vän Felix Sappenfield ska dit,” sa en herre och tittade på sin hustru. ”Han sa att han ska skaffa sig en ofantligt stor hög med guld och sedan ska han köpa en jättestor herrgård åt mor sin.”

”Alla kommer snart att bege sig till Kalifornien", svarade hustrun. “Snart lär det väl inte finnas en enda kotte kvar här i New York”.

Mannen nickade instämmande. Guldrushen hade tagit gamle gode USA med storm vilket betydde att folk hade blivit som galna och det var ju inte så konstigt när man tänker efter. Jag kan lova dig att du inte kan nämna en enda människa som inte skulle bli galen om han eller hon drabbades av en enorm guldfeber.

Men vid fönstret i ett ljust, rörigt barnrum stod en engelsk gunghäst, snidad i vackert trä och sänd över det stora havet till denna nya värld. Gunghästen kallade sig själv för Nelson, och anledning till att han gjorde det var dels för att dom engelska barnen som än gång hade ägt honom hade döpt honom till Nelson men också för att han ansåg sig själv precis lika viktig och precis lika mäktig som den berömde sjömilitären Horatio Nelson som en gång hade stridit i Napoleonkrigen långt, långt innan du eller jag hade fötts.

Om dagarna ägnade Nelson mestadels sig åt att skriva dikter. Han beundrades djupt av den skotske poeten “James Thomson” som hade skrivit den välkända dikten “Rule, Britannia!”. Nelson tyckte att dikten fyllde hans snidade trähjärta med "en ofantlig brittisk stolthet” och den fick honom att vilja skrika: “RULE, BRITANNIA! BRITANNIA RULE THE WAVES, BRITONS NEVER, NEVER, NEVER WILL BE SLAVES!!!” tusen gånger om dagen. Varenda dikt som Nelson skrev handlade om England och om engelsk stolthet, han undvek all dikter som inte hade med England att göra eftersom att han ansåg att allt och alla som inte hade med England att göra var inte värt någonting så var det ju inte så märkligt att Nelson inte alls hade trivts med att skickas från den softsikarade, gentlemanna staden London till den vanartiga och kaotiska storstaden New York City.

"Usch, jag avskyr att befinna mig bland alla dessa smutsiga, stinkande, fullkomligt grisiga amerikaner! Dessa vanartiga varelser gör inte någonting annat än att bete sig som blodtörstiga vildar! Jag säger då det, världens undergång står inför dörren om inte jag skickas tillbaka till det sofistikerade England!” brukade Nelson säga på renaste cockney-dialekt samtidigt som han rynkade på mulen.

Nelson hatade amerikaner av hela sitt hjärta, det fanns inget tvivel om den saken, men det fanns något som han hatade ännu mer och det var smuts. Ni förstår, Nelson var en mycket fåfäng häst som hatade allting som var smutsigt eller dammigt. Man skulle lätt kunna beskriva Nelson som vad vi idag kallar för germofobiska. Ja, extremt germofobisk passade in på vår vän gunghästen Nelson, det fanns inget tvivel om den saken heller.

Nu var det ju tyvärr så att Nelson var den enda engelska leksaken som fanns i hela barnkammaren, dom andra leksakerna var stolta amerikanska leksaker som älskade att retas med Nelson för hans otroligt fisförnäma engelska stolthet. Bland dom amerikanska leksakerna fanns två stycken tioåriga flicktrasdockor som hette Harley-Rose och Judy-June.  Harley-Rose och Judy-June älskade att trycka på Nelsons knappar trots att hans knappar föredrog att inte bli tryckta på. Varje dag brukade flickdockorna hoppa upp och ner på Nelsons rygg för dom visste att Nelson skulle bli jättearg om dom gjorde det. Nelsons stolthet låg även i ryggen och den stoltheten var också livrädd för att bli nedsmutsad.

“Håll era smutsiga amerikanska dockfötter borta från min rygg!!!” brukade Nelson ropa förargat varje gång som flickorna envisades med att hoppa upp och ner på honom.

“Håll era smutsiga amerikanska dockfötter borta från min rygg!!! brukade Judy-June svara då på det mest trotsiga sättet. “Ni engelsmän är ju totalt urtrista, jag kan slå vad om att ordet “kul” är helt främmande i ert fisförnäma land!”

“Hörru gungpojken, du är inte längre i snortråkiga London! Grabben, det här är New York City och här vet vi minsann hur man har det skoj! Så lägg av med ditt brittiska överklass snack och gör som vi gör, hoppa upp och ner!” brukade Harley-Rose svara på ren New York-dialekt.

“Dessa flickor kommer att bli min död! Jag avskyr det här vansinniga tempot som dom har här i det smutsiga landet, tackar vet jag gamle gode England, där vet vi minsann hur man ska uppföra sig på ett gentlemanna sätt!”, brukade Nelson muttra för sig själv.

Nelson var helt övertygad om att han snart skulle få en trähjärtattack av varje dag behöva dras med dessa råbarkade amerikaner. Men allt det här skulle förändras under en sen vinterkväll i mitten av januari.

Det var kväll och alla leksakerna förutom gunghästen Nelson låg och sov. Nelson satt som vanligt och skrev på sina dikter när dörren öppnades och en brunhårig flicka klädd i ett ljusblått nattlinne tassade in i barnkammaren.

Flickan som tassade in i barnkammaren var ingen mindre än lilla Elsie Webster, den tioåriga flickan som var Nelsons nya ägarinna. Elsie kunde inte sova så hon hade bestämt sig för att ta en ridtur på Nelsons rygg i hopp om att hon skulle kunna bli trött och somna efter att hon hade återvänt till sin sängkammare.

Tyvärr ville Nelson inte alls bli lekt med så i det ögonblicket som Elsie satte sig på hans rygg gav han ifrån sig ett ilsket gnäggande och kastade av henne. Elsie flög genom rummet och landade med huvudet först rakt in i väggen.

Elsie satte sig hastigt upp och glodde med arga ögon på Nelson som glodde lika argt tillbaka.

“Håll din vidriga amerikanska flickrumpa borta från min rygg!” sade Nelson argt. Fortfarande med en klar och tydlig cockney-dialekt. “Jag tål inte amerikaner och jag tål inte att amerikanska rumpor slår sig ner på min rygg!!!”

“Dumma gunghäst!" ropade Elsie och gick fram till Nelson. "Dumma, dumma gunghäst!”

Utan att rikigt tänka på vad hon gjorde lyfte hon upp Nelson med sina starka små barnhänder och innan Nelson hade hunnit att protestera hade Elsie kastat ut honom genom fönsterrutan!"

“Hjälp, jag kommer att slå ihjäl mig!” ropade Nelson. “Fast det är ju bra i för sig, då slipper jag att befinna mig dom smutsiga amerikanernas närvaro något mer”.

Nelson landade med huvudet först i en snödriva som tillhörde en dunkel gränd. Ingen människa syntes utomhus och det var inte konstigt eftersom att alla i New York låg och sov. Ute på gatorna kunde man bara se en och annan luffare som satt ihopkrupen i ett hörn.

Det var kallt, rikigt kallt, förmodligen den kallaste vinterkvällen i hela New Yorks historia. Gatorna var fulla av snötäcken och från fönsterrutorna hängde det sylvassa istappar.  Det tog inte lång tid innan Nelson började att frysa. Åh, vad han längtade tillbaka till värmen som fanns inne i barnkammaren som tillhörde den angloamerikanska familjen som han en gång hade stått i.

Helt plötsligt fick Nelson syn på någon som kom vandrades emot honom. Det var ingen människa och det var inte heller någon leksak. Det var en gatukatt, klädd i en sotig tophatt och en ögonlapp som täckte det högra ögat. Det tog inte lång tid för Nelson att inte att gatukatten som närmade sig honom var blind på det högra ögat. Nelson, som aldrig förr hade sett en katt klädd i människokläder, blev väldigt häpen.

“Vem är du?” sa Nelson i det ögonblicket som den välklädda gatukatten hade kommit fram till honom.

“Mitt namn är Irving, Alistair Irving, men jag föredrar att bara kallas för Irving”, svarade katten och bockade sig djupt inför gunghästen. “Och vem är du min vän?”

“Vilket land kommer du ifrån?”, svarade Nelson.

“Amerika så klart, jag är både född och uppväxt här i New York City”, svarade Irving.

“Jag talar inte med smutsiga amerikaner!” snäste Nelson. “Gör mig en tjänst och dra åt skogen Herr Pälsboll!"

“Om jag hade varit i dina skor, jag menar trähovar, hade jag haft en mindre ovänlig attityd när jag talade till främlingar”, svarade Irving.

“Jag tilltalar dig precis hur jag vill, så det så!” snäste Nelson. "Försvinn härifrån nu!”

“Säg mig, herr gunghäst, vad kommer du ifrån?” svarade Irving.

“Det är en lång historia men jag tänker göra den kort så att jag snabbare kan bli av med dig och ditt smutsiga amerikanska blod, jag kommer från London men jag skickades hit till det här avskyvärda landet med ett stort skepp, låt bli och fråga mig varför för jag har ingen aning, förut tillhörde jag en angloamerikansk familj men den bortskämda snorungen som tillhörde familjen kastade ut genom fönstret för ett tag sedan, hon sa att vi engelsmän var mindre värda än amerikaner och just därför stod hon inte ut med att se mig, jag säger då det, ni amerikaner är verkligen elaka mot oss engelsmän", sa Nelson och han struntade i att det sista som han sa bara var en ren lögn.

Men Irving genomskådade Nelsons lögn.

“Ljug inte för mig min vän, jag tror att flickan kastade ut dig för att du inte var så snäll mot henne, visst stämmer det?”, sa Irving.

“Jaja kör till, om sanningen ska fram så var det precis så det gick till!” muttrade Nelson surt. “Men hon satt på min rygg och jag är livrädd för att drabbas av baciller och bakterier!"

 

Irving kisade med sitt enda öga mot den frusna gunghästen och skakade sakta på huvudet.

“Du är verkligen en märklig varelse,” muttrade han, “men ingen, inte ens en snorkig gunghäst från London, förtjänar att frysa ihjäl i en snödriva.”

Så med varsamma tassar drog Irving upp en liten rutig filt ur en sliten säck som han burit med sig på ryggen. Filten luktade lite sot, lite fisk, och lite pepparmint  men den var varm. Han la den försiktigt över Nelsons rygg, borstade bort lite snö från hans träpanna och satte sig bredvid honom i snödrivan.

“Jag kanske är amerikan, men jag vet hur man tar hand om sina medvarelser, även om de inte har en gnutta hyfs i kroppen,” sa Irving och blinkade långsamt.

Nelson låg där först helt stum, stel av kyla och ännu mer av förvåning. Ingen, inte ens i England, hade någonsin lagt en filt över honom. Och det var definitivt ingen som sjungit för honom förut.

Men det var just det Irving gjorde. Med en raspig men varm stämma började han sjunga på något som lät som en gammal visa, full av längtan och vidsträckta landskap.

Oh, give me a home where the buffalo roam,
Where the deer and the antelope play,
Where seldom is heard a discouraging word,
And the skies are not cloudy all day.
Home, home on the range,
Where the deer and the antelope plays
Where seldom is heard a discouraging word,
And the skies are not cloudy all day.

Det var en märklig sång, tänkte Nelson. Den handlade inte om kungar, imperier eller brittisk ära. Den handlade om något annat, om frihet, om öppna fält, om... hemlängtan kanske?

När sången var slut låg Nelson alldeles tyst. Filten värmde honom mer än han hade trott, inte bara utanpå utan på ett märkligt sätt också inuti.

“Du sjunger ganska... välstämt för att vara en smutsig amerikan,” muttrade han till slut. Det var det närmaste ett “tack” han kunde förmå sig att säga.

Irving bara log och suckade. “Sov nu, Nelson. Det kommer en ny dag i morgon”.

När morgonen kom glittrade snön som tusen diamanter i den bleka vintergryningen. Ett svagt ljus föll över gränden, och Nelson öppnade försiktigt ögonen. Han blinkade, gnuggade sig mot filten med mulen, och insåg något otroligt: Han kände sig inte sjuk överhuvudtaget!

Ingen feber, inga baciller som tycktes ha invaderat hans träfiber, ingen trähjärtattack. Han var varm, hel och, vågade han säga det? Nästan... tillfreds.

Gränden låg fortfarande tyst när morgonsolen försiktigt började värma upp de isiga fasaderna. Det var en söndag, och staden var ännu draperad i ett slags fridfull stillhet. Inte långt från där Nelson låg nedbäddad i filten, hördes tunga steg som närmade sig. Det var en bastant man i tjock yllemantel, ett slags praktisk värdighet i varje steg han tog. Hans namn var Herr Wilhelm Bauer, föreståndare för St. Adelaide’s Barnhem, beläget på den lilla och ganska undangömda gatan Herringbone Lane, en gata som slingrade sig mellan fabrikernas tegelväggar och bakgatornas rökluktande tvättrum.

Wilhelm var inte en man som brukade stanna upp i onödan, men denna morgon, just som han var på väg hem från sin sedvanliga runda till bageriet, föll hans blick på något märkligt i snödrivan. Det var inte ofta man såg en gunghäst ligga utslagen i en alley, övertäckt av en filt som luktade fisk och sot, bredvid en sovande enögd katt.

Han gick fram, lyfte lite försiktigt på filten och granskade föremålet framför sig. Det var tydligt att detta inte var vilken leksak som helst – träet var vackert snidat, handmålat med gammaldags precision. Nelson låg helt stilla men sneglade upp på mannen.

Wilhelm rynkade pannan. “Du ser inte ut att höra hemma här, min vän,” sa han lågt för sig själv. “Och du ser definitivt ut att ha varit med om en lång natt.”

Försiktigt lyfte han upp Nelson, borstade av snön som satt kvar vid hovarna och lade tillbaka filten över ryggen. Katten, Irving, vaknade med ett ryck, men verkade fatta situationen direkt. Han hoppade upp på ett soplock och försvann utan ett ord.

“Kom du också från Europa, kanske?” mumlade Wilhelm när han började promenera hemåt med gunghästen i famnen. “Det finns många som gör det nuförtiden. Vissa är människor. Vissa… är något annat.”

St. Adelaide’s Barnhem var ett stort stenhus i tre våningar med knarrande golv, dragiga fönster och ett hjärta som slog hårt och varmt, tack vare Wilhelm. Där bodde omkring trettio barn, föräldralösa eller övergivna, från olika delar av världen – polska, italienska, svenska, irländska barn som försökte skapa sig en ny tillvaro i ett nytt land.

När Wilhelm bar in Nelson i barnhemsentrén tittade barnen nyfiket fram från trappan. Det dröjde inte länge förrän de flockades omkring honom.

“En gunghäst!” ropade lilla Edith O’Hara med ögon stora som apelsiner.

“Var kommer den ifrån?” frågade Felix Watson, som alltid var skeptisk till nykomlingar.

Wilhelm höjde handen milt. “Barn, det här är en fin gammal häst som någon har kastat bort. Men det gör vi inte här på St. Adelaide’s. Här får även gamla gunghästar en andra chans.”

Nelson kunde knappt tro det. Han skulle inte kastas ut? Inte hånas för sin brittiska stolthet? Något inom honom, något mycket litet men kraftfullt, började röra sig.

Wilhelm bar honom till ett hörn av lekrummet, la ut filten igen och satte Nelson försiktigt ovanpå. Barnen samlades runt honom, beundrade hans blanka träyta, hans målade sadel och de vackert snidade öronen.

Edith gick fram först. “Får man rida på honom?”

Nelson hann precis dra in luft för att protestera, men något inom honom tvekade. Han tittade på flickan, hennes små händer var smutsiga, ja, men inte vilda. Hon såg på honom som något vackert. Inte som något att trotsa.

Till sin egen förvåning sa han ingenting.

Edith klättrade försiktigt upp, log brett, och började vagga fram och tillbaka. Nelson kände hur hans träkropp spändes men inte av skräck, utan av något nytt. Stolthet. En annan sorts stolthet. Inte över att vara brittisk. Utan över att få vara till glädje.

Och så. Sedan dagen blev gunghästen Nelson en mycket god vän till alla dom amerikanska barnen på barnhemmet. Han avslöjade för barnen att han kunde prata och när barnen fick reda på att dom hade en magisk gunghäst på barnhemmet så blev dom alldeles till sig av glädje, särskilt lilla Edith O’Hara. Nelson berättade mysrysiga sagor för dom amerikanska barnen om Spring-Heeled Jack, ett djävulsiknade mönster som härstammade ur engelska folksagor. Visserligen blev barnen rädda för Spring-Heeled Jack nen samtidgt kunde dom inte låta bli att fortsätta att lyssna på spökhistorien om honom.

Nelson hade helt och hållet ändrat sin odrägliga attityd, nu var han inte längre den främlingsfientliga gunghästen som han hade varit i det förflutna, nu var en vänlig och snäll gunghäst som älskade livet i New York City med hela sitt trähjärta.